Cornelis Vreeswijk — Paroles et traduction des paroles de la chanson Balladen om ett munspel

La page contient les paroles et la traduction française de la chanson « Balladen om ett munspel » de Cornelis Vreeswijk.

Paroles

När jag var liten fick jag ett munspel av far
påinrådan av farfar, som musikalisk var.
Ge grabben ett munspel såspelar vi duett,
sa' farfar, som själv spelte påesskornett.
När farfar satt i källaren och blåste sig blå
blev farmor förtvivlad och faster också.
En dag när faster träffat en riktig stilig man,
som kom och hörde farfar, blev han blek och försvann.
Vi övade tillsammans, min farfar och jag.
Dågjorde jag en visa som verkligen var bra.
Den hade fyra toner och lät underbar,
jag tror att det var ungefär såhär den var.
Vi tutade och blåste med känsla och med darr
såduvorna påtaket fick öronkatarr.
Men farfar bara öste på, han spelte som i trance
och duvorna bosatte sig nå'n annanstans.
Min farfar, min farfar, det var en märklig man,
för han var musikalisk och träben hade han.
Det stampade han takten med i drill och kadens.
Han hade inga tänder och skepparkrans.
När farfar blev för gammal avled han till sist.
Dåtystnade musiken och allt blev trist.
Men ännu, när jag tänker uppåförflydda dar,
såblåser jag i andonom en liten fanfar.

Traduction des paroles

Quand j'étais enfant mon père m'a donné un harmonica
sur les conseils de grand-père, comme musical était.
Donnez à l'enfant un harmonica jouons en duo,
sa ' grand-père, qui lui-même a joué unesskornett.
Quand grand-père s'est assis dans le sous-sol et s'est soufflé Bleu
grand-mère avait le cœur brisé et tante aussi.
Un jour quand tante a rencontré un vrai bel homme,
qui est venu et a entendu le grand-père, il est devenu pâle et a disparu.
Nous avons pratiqué ensemble, mon grand-père et moi.
Puis j'ai fait un spectacle qui était vraiment bon.
Il avait quatre tons et sonnait merveilleux,
Je pense que c'était quelque chose comme cela.
Nous avons klaxonné et soufflé d'émotion et de tremblement
les pigeons sur le toit ont eu un catarrhe d'oreille.
Mais grand-père vient de ramasser, il a orthographié comme en transe
et les pigeons se sont installés ailleurs.
Mon grand-père, mon grand-père, c'était un homme étrange,
car il était musical et les jambes en bois qu'il avait.
Il a piétiné son rythme avec l'exercice et la cadence.
Il n'avait pas de dents et une couronne.
Quand grand-père est devenu trop vieux, il est finalement décédé.
Puis la musique au silence et tout est devenu terne.
Mais pourtant, quand je pense aux jours qui restent,
alors je souffle dans Andon une petite fanfare.