Tomas Andersson Wij — Paroles et traduction des paroles de la chanson Långa vägen hem
La page contient les paroles et la traduction française de la chanson « Långa vägen hem » de Tomas Andersson Wij.
Paroles
Jag kan se er här från översta balkongen
Ni står med röda axlar nere på vår strand
Nu är rummen vita allting doftar nytt här
Så här mycket har vi aldrig haft varann
Det är så högt här
Att jag ser trakten
Som jag kommer från
Husen på Åsen
Och längst där borta
Bredängs vattentorn
Och jag ser Liljeholmens gamla industrier
Ser Högalid som tonar upp och blickar ut
Över Riddarfjärden ända bort till Gärdet
Vår stad, där vår ungdom börja
Och där den tog slut
Den tiden, jag bär den
Här på min kropp
Ett bläck som sakta bleknar
Utan att helt gå bort
Vi tog långa vägen hem
Under broarna där stan tar slut
Längs vattenblänk
Genom vårar som tvekar
Genom somrarna
Som håller mot och blommar sent
Gick du och jag
Jag lär inte bli den stora trygga klippa
Som jag nånstans alltid hoppats på att bli
Men jag har aldrig känt mig
Mindre tom och ensam än här
På balkongen mellan världarna jag levde i
Och ni kommer upp från stranden
Och det skymmer på
Luftballonger, de tusen ljusen
Och himlen som är rosablå
Vi tog långa vägen hem
Under broarna där stan tar slut
Längs vattenblänk
Genom vårar som tvekar
Genom somrarna
Som håller mot och blommar sent
Gick du och jag
Du och jag
Traduction des paroles
Je peux vous voir ici depuis le balcon supérieur
Vous êtes debout avec les épaules rouges sur notre plage
Maintenant les chambres sont blanches tout sent nouveau ici
Nous n'avons jamais eu autant de
C'est tellement fort ici
Que je vois le quartier
Dont je viens
Les maisons sur la crête
Et le plus éloigné, il y
Château d'eau de Bredängs
Et je vois Liljeholmens vieilles industries
Regarde haut-Alid qui tonifie et regarde
Sur Riddarfjärden jusqu'à Gärdet
Notre ville, où nos jeunes commencent
Et où il a manqué
Que de temps, je l'ai porter
Mon corps
Une encre qui s'estompe lentement
Sans s'en aller complètement
Nous avons pris le long chemin de la maison
Sous les ponts où la ville se termine
Le long de l'eau des reflets
Le printemps qui hésite
Pendant l'été
Cela dure et fleurit tard
Vous et moi
Je ne serai pas le grand rocher sûr
Comme je l'ai toujours espéré être
Mais je n'ai jamais ressenti
Moins vide et solitaire qu'ici
Sur le balcon entre les mondes dans lesquels je vivais
Et vous venez de la plage
Et c'est obscurcissant
Ballons à air chaud, les mille bougies
Et le ciel qui est rose bleu
Nous avons pris le long chemin de la maison
Sous les ponts où la ville se termine
Le long de l'eau des reflets
Le printemps qui hésite
Pendant l'été
Cela dure et fleurit tard
Vous et moi
Vous et moi